Det är batalj i kulturvärlden. Ebba Witt Brattström står i ena ringhörnan. I den andra Knausgård och några andra män. De debatterar patriarkatparnassen/kulturmannens rätt att uttrycka sig om kvinnor. Tror jag, jag har inte följt debatten ordagrant.
Långt från ”kulturelitens” ringhörna, i en mindre villa i en söderförort, står ett vårdbiträde och diskuterar hemtjänstens omvårdad av en man, med en kvinnlig anhörig. Vårdbiträdet har just, med viss svårighet, ty detta är känsligt, förklarat för dottern att hennes far brukar vara fräck, både i mun och hand och att det därför har blivit svårt att hjälpa den gamle mannen med nedre hygien som det heter på vårdspråk. Vårdbiträdet förklarar att den gamle mannen blir arg när man föser bort hans händer och bestämt förklarar att den där sortens samtal vill man inte alls föra. Då brukar den äldre mannen fräsa att man kan gå därifrån.
Dottern ser lite överraskad ut, säger sedan:
”Ja, jag vet att pappa brukar skämta lite, som om att han vill att ni ska gå och lägga er bredvid honom och värma honom, och att han vill klappa lite på baken. Men jag antar att det är sådant man får ta när man jobbar i hemtjänsten…
Den gamle mannen har lämnat köket för att gå och lägga sig, han är rätt rörig i skallen, vet inte om det är dag eller natt och just nu är det extra besvärligt, därav vårdbiträdets inkallande av anhörig. Vårdbiträdet vill trots klapp i baken och ekivoka förslag att mannen ska ha det bra, kanske behöver han sjukhusvård?
Men nu ser vårdbiträdet – en smula förvånad – på dottern och säger:
”Nej, där går min gräns. Jag ska inte behöva ta en klapp i baken.”
Det är klart att det är jobbigt för dottern. Vårdbiträdet fattar det, men är rätt bestämd. Dottern måste förstå varför inte vården av hennes far alltid blir så bra som den hade kunnat bli.
Vårdbiträdet vet att hon inte är den enda som råkat ut för det här och när hon kommer in på kontoret på eftermiddagen, tar hon upp vad som hänt. På kontoret sitter två kvinnor och en man, de jobbar med administrativa sysslor. Kvinnorna håller med, nej, det där ska man inte behöva ta. Men plötsligt säger mannen:
”Men man måste kunna lära sig hantera det där. Jag vet en gång när jag jobbade ute och var och handlade med en kvinna som plötsligt tog fram en jättestor korv och viftade med och ropade över butiken att den hade hon gärna haft mellan benen.”
Vårdbiträdet svarar att det kanske kan vara en viss skillnad mellan en engångsgrej som dessutom inte innehöll något fysiskt försök från kvinnan att greppa om bak eller pitt på hemtjänstpersonalen, mot att varje dag behöva freda sig. Vårdbiträdet säger att kvinnlig personal varken ska behöva ”ta” eller ”hantera” det genom att acceptera.
Mannen på kontoret blir upprörd.
”Men mannen är ju dement. Ska dementa då inte få vård?” utbrister han.
Vårdbiträdet säger, medan hon lämnar in sin paragåtelefon, att då får man väl skicka dit män istället. De blir nog knappast klappade i baken, eller får frågan om de vill krypa ner i sängen hos mannen. Och den gamle mannen får sin vård vilket inkluderar nedre hygien.
Dagen efter hamnar åter vårdbiträdet i en diskussion i ärendet. Även denna gång är det en man, som tycker att det är för lätt att slippa undan med att säga att ”dit går jag inte igen”. Mannen är undersköterska. Han menar också att man måste hantera situationen och jobba utifrån det som är. Precis som mannen på kontoret berättar han en anekdot då han råkade ut för en gammal kvinna som hade försökt nypa honom i baken.
”Klart att män också kan råka ut för sexuella trakasserier av kvinnor” sa vårdbiträdet. ”Men det händer inte lika ofta, det är jag säker på. En man kan aldrig komma och säga vad för sexuella handlingar en kvinna ska behöva stå ut med, eller hantera. Det är fullständigt orimligt. Var går gränsen? En klapp på baken? På tuttarna, är det ok? Skrevet? Innanför byxorna? Vem ska sätta den gränsen? Män som inte behöver råka ut för sexuella trakasserier?”
Då börjar mannen prata om sitt tidigare jobb som hantverkare. Där fanns det kvinnor, säger han, som inte klarade av alla jobb.
”Å då skulle vi män göra hennes jobb. Fuck you, sa vi. Men då pratar man minsann inte om könsskillnader.”
”Fast” säger vårdbiträdet” nu pratar vi om olika saker. Nu talar du om diskriminering, inte om sexuella trakasserier.
”Men det handlar ju om könet, eller hur?”
Diskussionen fortsatte en stund till, tills vårdbiträdet inte längre orkade och arbetstiden var slut. Kanske förstod mannen, som är en trevlig man och en duktig hemtjänstarbetare, något. Kanske inte.
Kanske Knausgård och de andra männen förstår något av vad Ebba Witt Brattström säger. Eller så gör de inte…
Men nog undrar man om det här någonsin ska förändras. Ska man behöva ta en klapp i baken som vårdbiträde? Andra inom sjukvården – läkare, sköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster – ska de behöva ta en klapp i baken? Vårdbiträdet är övertygad om att det inte bara är en fråga om kön, utan en fråga om klass inbakad i det hela. Är man vårdbiträde och har 21 000 i månadslön och osäker timanställning får man kanske räkna med att folk tycker att det är ok att klappa och kladda.
Och i slutänden: vem ska bestämma vilka ska ”ta” och vad de ska ”ta”?
